Om

För mig är att fotografera lite som kantarellplockning. Man går och spanar där i skogen och plötsligt, i en strimma sol mellan några granar, så ser man det: skogens guld! Nej, det var visst bara några tidiga gula höstlöv. Man letar vidare.

Om man bara tar sig tid och går sakta genom ett område med hus och träd och människor och en och annan kråka, då  hittar man till slut guldet. Och när man hittar det, då blir man girig. Som en guldvaskare i Klondike nöjer man sig inte med en ynka guldklimp. Man blir besatt och vill ha mer. Och det finns mer. Bara man fortsätter gå. Det finns så många ohittade bilder. Ofta gömmer de sig mellan de självklara motiven. Om man ger dem tid vågar de sig till slut fram. Då tar jag dem!

Det finns olika typer av fotografer. Några hittar på, medan jag föredrar att hitta. Jag komponerar bara bilder av det som redan finns men som ingen ännu tittat ordentligt på. Det som gör bilden är var jag står, hur jag flyttar mig, vad jag väljer att ta med och vad jag väljer att lämna utanför kompositionen. Det är ingen tillfällighet att hålet på kameran som man tittar igenom kallas för sökare.

Jag gillar stökiga motiv. Motiv som jag med kamerans hjälp kan få någorlunda ordning på. I kameran stuvar jag in det jag hittar. Allt har sin plats på den tillplattade bilden. Men det är viktigt att det svänger där innanför ramen. En grundpuls med en och annan synkop ovanpå, och gärna en aning distorsion, och ibland lite rundgång. Det får inte bli för perfekt – skavanker är en viktig del av livet. Men nån jävla ordning får det vara även i ett fotografi!